Huja. Det blev inte som förhoppningarna med Balto. Vi kom fram till att vi inte kunde ha honom kvar. Vi tappade förtroendet för honom. Blev osäkra på honom, och hans hariga och skygga uttryck. Osäkerheten kändes otäck kring barnen framförallt. Egon kunde inte med honom, och vi fick ha dom skilda inomhus, och Balto ville inte sitta i hundgården heller. Innan något kanske skulle hända barnen så beslutade vi oss för att fråga förra ägaren om hon kunde ta tillbaka honom. Hon hade inte möjlighet till det, så nu sover han lungt och stilla! Och det gör så ont i mig. Tänk att han trots allt kunde få mig att fastna så mycket för honom. Han hade ett djup i sina isblåa ögon som jag aldrig glömmer. Han gjorde ett stort avtryck i mitt hjärta på så kort tid! Jag vet att det var ohållbart att ha det som det var. Men ändå plågar jag mig med att tänka, varför... Usch å fy, för dessa älskade djur!